Känner mig nervös. Min plan är att börja skriva in vikten här igen, varje måndag. Och snart så är ju måndagen här. Jag vill inte riktigt erkänna för varken mig själv eller er hur mycket jag lyckats gå upp sen jag sist nämnde min vikt. Det är äckligt. 2 kg i november, 2 kg i oktober, 1 kg september. 5 kg de här månaderna. Ett är borta men det är ju fortfarande 4 kilos uppgång. Typ 8-10 kg från lägsta vikten i år. Så nu vet ni ungefär hur fet jag faktiskt är. Men nu ska det ner i alla fall.

Problemet började i september. Jag fyller år då, och i år var det ju 20. Det firades ca 5 gånger den veckan på olika sätt, varje dag med fika och fet äcklig mat. Dessutom lovade jag mig själv att inte spy mer efter att jag fyllt 20 så det gjorde ju saken ännu värre. När jag gick upp i september kände jag mig så deppig och fet så jag kunde ju lika äta ännu mer. För varje kilo blev tröstätningen värre. Jag tappade kontrollen helt - och jag skäms. Aldrig mer. Aldrig aldrig aldrig.

Jag kommer garanterat fortsätta med det här efter att utmaningen är gjord, lägga in under matdagboken istället. Tänkte äta något tidigare, men ångrade mig genast då jag inte hade lust att dra fram mobilen och fota det. Det är kul att ta bilder och man vill ju inte direkt lägga upp en massa skit här (mer än vad jag gjort nu då) och inte heller vill man ljuga. Så det funkar ju jättebra! :) Lite mer bilder till bloggen och kanske finare siffror på vågen tillslut, win win :)

 

Lunch: ett äpple (varmt) med kanel, 1 tsk mjölk = 90 kcal

Lunch: 1 äpple, kanel

Middag: oxpytt, stektägg

Övrigt: te

Nu börjar kaloriskräcken komma. Hur kan det vara så att jag i ett par månader stoppar i mig vad som helst, och sen inte ens kan hitta något att äta för allt innehåller så mycket kalorier? Kan det inte bara vara lite lagom? Inte allt eller inget? Men man ska väl inte klaga, förhoppningsvis går jag ner på det här.

Det var så länge sedan varje kalori räknades så när jag stod i affären blev det kortslutning i hjärnan när jag gick igenom tillåten mat. Köpte något åt N och sen oxpytt ifall vi skulle äta tillsammans. När jag kom hem insåg jag att pytten var för mycket men det var det enda som fanns. Eftersom N kommer vara hemma imorgon så kände jag mig tvungen att äta, jag blir så sur och grinig annars. Så nu sitter man med en klump i magen och ångrar sig. Trevlig kväll.

 

Det blir nog ingen fasta idag, måste nog börja vänja mig vid att äta mindre igen innan jag inte äter alls. Min kropp har verkligen ställt om sig de senaste månaderna, jag var jättehungrig redan för någon timme sen. Jag har inte ätit än, frukost börjar liksom känns så där jobbig igen och jag är rädd att jag ska börja äta massa annat om jag äter så tidigt på dagen.

Sitter och kikar lite på klänningar till jul. Har hittat den perfekta, problemet är bara att jag för lite mindre än ett år sedan lugnt kunde ha haft den men sen var jag så jävla korkad att jag gick upp allt jag hade gått ner plus en del till. Hur otroligt korkad får man vara? Hatar mig själv just nu. Visst jag kan köpa en i strl 12 eller 14, men vem vill det. Och jag kommer ju se sjukt fet ut även om den passar. Kanske ska köpa en mindre och svälta tills det går att få på den. Eller bara ha som pepp för att fortsätta gå ner så man kan vara fin nästa jul iaf.

 

Jag är verkligen ingen te-människa. Jag har aldrig riktigt druckit te förutom citronte när jag är sjuk, så jag har ingen koll på det här. Hemma finns just nu african rooibos, strawberry (avskyr den) och peach mango, alla är från Lipton.

Är det något annat man borde testa? :) Ska nog försöka fasta nu och är sugen på att testa lite nytt.

Lunchen kändes lite onödig och middagen var ju inte den bästa. Imorgon får det bli bättre!

 

Lunch: couscous, tomatsås, grönsaker, mini keso = 300 kcal
Middag: ostkaka, sylt = 330 kcal

 

Lunch: couscous, grönsaker, tomatsås, mini keso

Middag: ostkaka, sylt

Övrigt: te, nötter

 

Jag tror jag har kommit in i en liten svacka, eller något bra. Vet inte riktigt hur man ska se på det. Grejen är att när jag börjar spy så blir det också ofta att jag äter mindre. Det är ju så klart dåligt att hålla på att spy, men det är skönt att hungern (eller egentligen suget) försvinner. Jag åt lunch idag, men det var mest för att jag inte tycker om att slänga mat och vi hade rester som behövde försvinna. Fast egentligen är det ju typ samma sak, slänga mat och spy upp den. Spyr man fyller den ju ändå inte sin funktion, så då kan jag ju faktiskt lika gärna slänga.. Får tänka på det till nästa gång.

Jag har alltså bara ätit lunch idag, än så länge. Jag har inte ens småätit, gjorde det inte igår heller (förutom pepparkakorna då). Det de första dagarna sedan jag slutade spy som jag inte småätit, och det är ju just de dagarna jag börjat spy igen. Ser ni sambandet? Det är inte bara massa skitsnack eller något jag inbillat mig. Det är faktiskt så jag fungerar. Jag känner absolut inget behov av att äta något. Nu ska jag rensa kylskåpet och skafferiet så det inte finns något heller. Jag tror jag ska tillåta mig själv att spy tills jag gått ner till en viss vikt, sedan kan jag börja jobba på det igen. När man väl har en lite finare kropp kanske det känns mer värt att kämpa för, när man ser att målet inte är 100 kg ifrån en, utan kanske bara 5 eller 10 kg bort.

Så allt mitt tjat om att börja äta ordentligt och sluta spy, det kan vi ju ta och glömma. Det är uppenbarligen inget som funkar för mig så nu får det vara så här. Ska börja knarka te istället.

 

Jag tänkte ju hänga på annaochana's utmaning, att lägga upp bilder på allt det man äter under fem dagar. Så här kommer det!

 

 

Frukost: macka, proviva päron äpple = 230 kcal

Fika: två pepparkakor = 45 kcal

 

Middag: spaghetti med tomatsås och bacon, grönsaker, mjölk = ?kcal

 

 

 

 

 

 

Frukost: en mack, 1 glas proviva päron äpple

Middag: spaghetti med tomatsås och grönsaker, 1 glas mjölk

Övrigt: två pepparkakor

En månad och tre dagar höll det sig. Började gråta precis innan, nu efteråt känns det mycket bättre. Visst, jag har lite skuldkänslor men annars är det bra. Skuldkänslor kan man leva med.

Det som hände var att igår kväll pratade jag med en vän. Hon skickade några sms, i ett skrev hon att hon blivit fet. I vanliga fall (det här händer typ en gång i veckan) brukar jag bara försöka vara snäll, låta henne prata av sig om hon känner för det och försöka övertyga henne om hur fin hon faktiskt är. Jag har aldrig sagt något om mig, jag tycker inte det är viktigt, jag vill hellre vara där för henne än att hon ska behöva tänka på hur jag mår. Jag tycker inte om att ta plats utan vill hellre finnas där för andra.

 

I alla fall, så var jag på något konstigt humör igår och började avslöja en del saker. Till en början var det bara för att visa att jag förstår hur hon känner det, men sen blev det lite mer personligt. Jag tror inte hon tänkte så mycket på vad jag faktiskt sa eller att pusselbitarna föll på plats för henne, men för en liten stund funderade jag på hur det skulle vara om jag berättade allt.

Jag vet att hon inte skulle säga något till någon annan och det känns ju lite som att vi ändå är ganska lika här. Men samtidigt så vet jag att varje gång hon pratar om det här så triggas jag väldigt, tänk om jag skulle börja berätta saker och så triggas hon av mig istället? Jag vet inte om hon har en ätstörning eller om hon bara har lite (väldigt) dåligt självförtroende eller så, så tänk om det jag skulle säga skulle få henne att öppna upp sina ögon för den här världen och bli en del av den? Tänk om jag skulle dra ner henne i skiten?

 

Jag vill inte att hon ska tycka att jag är sjuk i huvudet eller äcklig men samtidigt vore det skönt att berätta. Det skulle vara skönt att ha någon att prata med om allt eller när det blir jobbigt. Att skriva här hjälper inte så mycket på det hållet, visst några kommentarer här och där men det är ju ingen riktig konversation.

Tillbaka till det jag från början tänkte säga. Vi pratade lite om viktnedgång och hon nämnde ett riktigt dumt sätt som jag inte ens kommer nämna här för det är så jävla idiotiskt och farligt (säger hon som stoppar fingrarna i halsen 6 gånger om dagen ibland, ja), och det kontrade jag med att säga hur mycket jag gick ner på en månad en gång, jag kände bara att hon måste inse att det finns andra sätt. Sen var jag så klart inte beredd på att besvara frågan hur. Jag skrev dra ner lite på maten och promenera. Sanningen var ju må så sjukt jävla dåligt att du slutar äta, tvångspromenerar och spyr upp det någon lyckas tvinga i dig. Hon skrev glatt och jag nog skulle klara det igen.

 

 

Förutom maten nu på kvällen så har det här varit en bra dag. Jag sov ju inget i natt, men det har jag knappt märkt av, jag har varit pigg och glad hela tiden. Tyvärr är jag fortfarande väldigt pigg hehe. Jag har i alla fall varit ute och gått en hel del idag, så det känns riktigt skönt.

Jag ser inte fram emot morgondagen av någon anledning. Om jag inte har gått ner i vikt så kommer det bli en dålig dag. Frågan är om det blir en dålig dag där jag får för mig att äta lite vad som helst och spy, eller en där jag inte äter alls? Jag har inte lust med något av det. Jag vill bara ha en vanlig dag, en dag när man inte tänker på mat och vikt, men vem har såna egentligen? Om jag har gått ner så kommer det ändå inte vara tillräckligt. En bra dag ger mig sedan alldeles för höga förväntningar inför nästa, så morgondagen är dömd till att vara en skitdag oavsett.

Nu ska vi ta och se på One tree hill och sova.

Det blev väl lite så där med maten idag, ingen katastrof men inte heller särskilt bra. Korven och naturgodiset kunde jag nog ha varit utan. Varför äta när man ändå bara ångrar sig?

 

Frukost: 1 smörgås, 1/2 glas proviva mango, 1/2 yoghurt. ca 190 kcal

Lunch: kycklingsallad, efterätt

Middag: en korv med bröd

Övrigt:  ca sex naturgodisar

Igår satte jag ett mål att gå ner X kg till slutet av nästa vecka. Det har gått så segt senaste tiden (eftersom att jag fuskar konstant) så ville ha ordentligt med tid för att slippa misslyckas, men tänkte jag skulle gått ner det till helgen ändå. Men imorse visade det sig att målet redan var nått! Känns så himla bra. Äntligen får man en bra start på en vecka. Nu ska det gå ner ner ner!!

 

Tyvärr så finns det ju massa andra hemskheter som gömmer sig ute i mörkret. Jag har aldrig varit rädd för att gå ut, jag har alltid tyckt om mina nattpromenader och inget har fått stoppa dem. Men sedan händer saker och man får lov att tänka om. Hade jag varit ensam här i livet så hade jag nog gladeligen skuttat ut ändå, men så pass självisk ska man inte vara. Så istället får man sitta här i en olidlig tystnad i väntan på nästa dag.