En månad och tre dagar höll det sig. Började gråta precis innan, nu efteråt känns det mycket bättre. Visst, jag har lite skuldkänslor men annars är det bra. Skuldkänslor kan man leva med.

Det som hände var att igår kväll pratade jag med en vän. Hon skickade några sms, i ett skrev hon att hon blivit fet. I vanliga fall (det här händer typ en gång i veckan) brukar jag bara försöka vara snäll, låta henne prata av sig om hon känner för det och försöka övertyga henne om hur fin hon faktiskt är. Jag har aldrig sagt något om mig, jag tycker inte det är viktigt, jag vill hellre vara där för henne än att hon ska behöva tänka på hur jag mår. Jag tycker inte om att ta plats utan vill hellre finnas där för andra.

 

I alla fall, så var jag på något konstigt humör igår och började avslöja en del saker. Till en början var det bara för att visa att jag förstår hur hon känner det, men sen blev det lite mer personligt. Jag tror inte hon tänkte så mycket på vad jag faktiskt sa eller att pusselbitarna föll på plats för henne, men för en liten stund funderade jag på hur det skulle vara om jag berättade allt.

Jag vet att hon inte skulle säga något till någon annan och det känns ju lite som att vi ändå är ganska lika här. Men samtidigt så vet jag att varje gång hon pratar om det här så triggas jag väldigt, tänk om jag skulle börja berätta saker och så triggas hon av mig istället? Jag vet inte om hon har en ätstörning eller om hon bara har lite (väldigt) dåligt självförtroende eller så, så tänk om det jag skulle säga skulle få henne att öppna upp sina ögon för den här världen och bli en del av den? Tänk om jag skulle dra ner henne i skiten?

 

Jag vill inte att hon ska tycka att jag är sjuk i huvudet eller äcklig men samtidigt vore det skönt att berätta. Det skulle vara skönt att ha någon att prata med om allt eller när det blir jobbigt. Att skriva här hjälper inte så mycket på det hållet, visst några kommentarer här och där men det är ju ingen riktig konversation.

Tillbaka till det jag från början tänkte säga. Vi pratade lite om viktnedgång och hon nämnde ett riktigt dumt sätt som jag inte ens kommer nämna här för det är så jävla idiotiskt och farligt (säger hon som stoppar fingrarna i halsen 6 gånger om dagen ibland, ja), och det kontrade jag med att säga hur mycket jag gick ner på en månad en gång, jag kände bara att hon måste inse att det finns andra sätt. Sen var jag så klart inte beredd på att besvara frågan hur. Jag skrev dra ner lite på maten och promenera. Sanningen var ju må så sjukt jävla dåligt att du slutar äta, tvångspromenerar och spyr upp det någon lyckas tvinga i dig. Hon skrev glatt och jag nog skulle klara det igen.