Jag har paniiik. N's föräldrar ringde och frågade om påsken, jag mumlade till N något om att jag inte visste om jag skulle till min släkt. Så då var den katastrofen tillfälligt uppskjuten, men sen kom nästa. De vill komma över på middag imorgon kväll och dum som jag var flinade jag och tänkte att "okej, då är det i alla fall på mina villkor". Lilla dumma flicka, inget är någonsin på dina villkor. Dags att lära sig. Saken blir inte bättre av att N i ett års tid skrutit om min fantastiska mat och att jag är så himla duktig. Jag vet att de säkert inte förväntar sig alltför mycket, men ändå känner jag pressen att laga värsta fina nobelmiddagen. Själva maten är nu avklarad, något som, om de inte tycker om smaken (vilket jag har svårt för att tro att det skulle kunna ske, men jag är ju inte känd för att ha tur) så är det i alla fall fint att titta på. Nu är det bara efterrätten kvar, och om någon har förslag så skulle det vara trevligt. Sen måste jag städa hela lägenheten också. Skaffa ett jobb. Bli social. Växa 30 cm. Bli läkare, civilingenjör inom teknisk fysik är också acceptabelt. Och gå ner 10 kg. Det är väl rimligt att göra på 22 timmar?

 

Varför, varför, varför VARFÖR gick jag med på det här?

 

Matdagboken för gårdagen kommer upp lite senare idag.