Har inte haft lust att blogga då jag mått skit senaste tiden. Vem orkar läsa när man bara klagar. Men visst ja, ingen läser ju så spela roll. Just nu hatar jag allt. Jag hatar mitt liv, min kropp, mig själv, min "pojkvän", min mage, mina lår, mina feta armar, hela min personlighet, alla smala som glor när fettot kommer gåendes,  Stockholm, min vikt, att snart fylla 20, gröt, naturgodis, min jävla iphone som piper stup i kvarten, att få sms, facebook, folk som bryr sig, folk som inte bryr sig. Hatar att jag är för feg för självmord.

 

Det sistnämnda är något jag tänkt på väldigt mycket senaste dagarna. Jag vill inte leva. Jag har tänkt sådana tankar någon gång i månaden sedan jag var tolv säkert. Det har inte betytt något speciellt. Bara en flyktig tanke. Inget att bry sig om. Jag har alltid tänkt att det inte är någon stor grej med att tänka på det, och eftersom jag aldrig känt att det funnits någon egentlig risk för att jag skulle agera efter sådana tankar så har jag bara låtit dem komma och gå som de vill. Att fundera över döden är väl minst lika naturligt som tankar kring livet.

Ända sedan jag var liten, 8-10 år kanske, har jag alltid tänkt att efter studenten kommer jag säkert inte orka mer. När man kastas ut i det okända, tvingas ta en rad stora och livsavgörande beslut i all hast så kommer jag bryta ihop. Detta har sakta men säkert blivit verklighet. Jag har alltid vetat vad jag allra helst skulle göra med mitt liv, men efter alltför många negativa kommentarer och så av andra så gav jag upp det. Istället tvingade jag mig själv till andra minst lika krävande saker men som var helt fel för mig. Det blev mycket fram och tillbaka, endast för att göra andra nöjda. I början av sommaren bestämde jag mig för att satsa på det jag faktiskt ville, men nu efter månader av påpekningar att jag aldrig kommer klara av det så vet jag återigen inte vad jag ska göra.

Hur som helst. I fredags övervägde jag det på riktigt. Allt har blivit för mycket nu. Jag ser ingen framtid. Det hela började med att jag vaknade kl 8 på morgonen. Gråtandes. Efter en stund samlade jag ihop mig, tog min enda lilla livsglädje ut på sin promenad osv. Sedan var det tillbaka till sängen och böla. Kunde inte hjälpa det. Låg och skakade och grät och funderade starkt på att hoppa ut genom fönstret. Men vem skulle då mata och kissa plutten? Det fick vara. Sedan hör pojken av sig, men när jag var seg att svara blev han sur. Då blev jag kort i svaren. Då blev han förbannad. Sen svarade han inte på sms och vi pratade inte förän klockan tolv på natten.

 

Natten bestod att tjaffs som utvecklades till bråk, panikångestattacker, en springtur för att stoppa hyperventilerandet, avslöjande av självmordstankar och en pojkvän som inte brydde sig så värst mycket om den saken. Skulle kunna skriva en lång uppsats om detta men det får vara. Hur som haver, när hans ex säger si mitt i natten är det riktigt allvarligt, när jag säger så så är det ointressant. Behöver jag ens nämna att han inte verkar minnas detta nu efter? Att han sitter framför datorn konstant och inte bryr sig. Han säger att han älskar mig men det känns då fan inte som det. Älskar jag någon är jag mer intresserad av att få veta varför den inte vill leva och försöka hjälpa och trösta istället för att döda idioter på datorn.

 

Förstår just nu inte hur jag kan vara så egoistisk och tänka så här, men vad ska man göra. Mest tycker jag synd om alla som har mig i sitt liv. Kul för dem. En tråkig fet idiot som troligen aldrig kommer få ett jobb eller utbildning utan leva på socialbidrag. Det är nog vad jag är.