Idag var en lite dålig dag. Jag hetsade tre bullar efter lunch, varför förstår jag inte för jag var ganska så mätt. Jag tänkte ta en, men sen fanns det ju bara två kvar och då kan man ju lika gärna göra slut på dem och spy, eller hur? Hatar den logiken. Aja, de räckte två-tre månader i alla fall, stort framsteg.

Just nu håller jag på att göra köttbullar. Jag saknar allt julpyssel med mamma och alla förberedningar så försöker väl kompensera lite. Tänkte ta och prova ett nytt recept också. Det är riktigt kul att laga mat ibland, men köttbullar är ju min och mammas grej, så det är inte så roligt som det brukar vara. Alltid lika kul när en börjar krydda och sen går ifrån, sen kommer tillbaka och fortsätter, ovetandes om att den andra redan gjort det också. Den här gången riskerar de inte att bli överkryddade, men vad är det roliga i det?

Sen gjorde den selektiva mutismen sig påmind idag, tre gånger. Kunde slutat med att jag stått i fruängen och frusit arslet av mig. Vilket jag definitivt hade gjort om det här varit för två år sedan. Det känns ju bra att det löste sig, men usch jag har inte saknat det där. Känslan var så bekant men ändå inte. Det var så länge sen jag kände det rikigt, så det kom lite som en chock. Under promenaden hem höll tårarna på att komma, jag mindes hur extremt värdelös jag jämt brukade känna mig (mer än vad jag gör nu). Det var ingen trevlig påminnelse, men den kanske förde något gott med sig ändå. Det har under en längre tid känts som att jag inbillade mig hur illa det faktiskt var, att jag bara var bekväm och feg och överdrev, för hur kan jag annars fungera så pass "normalt" som jag gör nu? Nu fick jag känna på att det faktiskt var så illa som jag minns det. Det hände på riktigt. Hoppas bara att man någon gång kan lägga det bakom sig helt.