Det gick ganska så bra i fredags med E, vi gick till ett mysigt litet ställe och jag tog bara en chai latte. Att jag sen hetsade gurka tomat och avokado när jag kom hem var ju en annan sak. Det var trevligt i alla fall, fast jag var ganska frånvarande. Jag har svårt att fokusera på något annat än det som rör sig i mitt huvud, till och med när jag är med en av mina bästa vänner som jag inte sett på flera veckor. Jag är väl bara en dålig människa helt enkelt.

Idag har N och jag varit tillsammans i ett år, jag hade sett fram emot att fira eller något (eller att min så kallade pojkvän åtminstone skulle komma ihåg det), så där som alla vänner gjort med alla sina killar genom åren men det blir så klart inte så. Att vara tillsammans med mig är väl inget att vara glad över. Nämnde några gånger förra veckan och för någon dag sen vilken dag det var och att jag ville göra något och han sa självklart gör vi det, men så kommer han inte ihåg det så klart.

 

Det känns så hemskt att säga det men jag är väldigt avundsjuk på mina vänner. Deras pojkvänner är alltid så romantiska gulliga och spontana, varför kan inte min vara det? Vare sig det skulle vara att gå ut och äta, att han erbjuder sig laga något gott (eller äckligt med för den delen), inte bete sig som att jag ber honom offra sitt liv när jag frågar om han kan hjälpa till med maten, köpa blommor (känns lite överdrivet, men kom igen en gång i alla fall?) eller bara gå ut med vovven någon gång. Göra något för mig som jag inte behöver tjata om. Världens gnälligaste tjej, men det gör konstigt nog ont. Det känns som att jag inte är värd något, det är så typiskt, jämt när vi bestämt något glömmer han det eller slingrar sig ur det, han erbjuder sig aldrig att följa med mig på något, han talar inte om om han har planer (även om han vetat det en hel dag eller vecka så kommer det jämt fram timmen innan han ska dra). Så där står jag och är glad och tror att vi ska göra något och sen så händer inget. Eller så lagar man mat och så kommer ingen N hem.

Vi har diskuterat allt sånt här många gånger, men det hjälper inte. Han är världens gulligaste snällaste kille på så många andra sätt och det finns ingen människa jag är så bekväm med eller kan ha så roligt med, men jag känner mig så besviken hela tiden. Det behöver verkligen inte vara hela tiden eller särskilt ofta, men någon gång ibland vill jag också ha det där som mina vänner har. Jag har hela tiden skuldkänslor för att jag inte är nöjd, och när vi pratar om saker vågar jag knappt säga det jag känner för att det känns som att det bara är mig det är fel på. Jag förväntar mig säkert för mycket, men varje gång han glömmer något eller ändrar sig känner jag mig väldigt sårad. Men det är just det att det är mer regel än undantag. Det är det som gör ont. Och ondare gör det att jag varje gång långt innan vet att det kommer hända. Det är ingen idé att vara glad för något snart för jag vet ju att det inte kommer ske.

 

Så ikväll blir det antigen ingen mat eller hets. Hoppas på det första för orkar inte kräkas mer.