Åh usch. Ikväll vet jag inte vart jag tog vägen. Känner inte igen mig själv alls.. Det är läskigt hur man kan förvandlas. Tappade helt kontrollen, jag har varit ledsen över många saker i vårat förhållande, men också mycket utanför det. Jag blev i alla fall så trött och ledsen så att jag kände att det fick vara nog. Jag ville att det skulle vara slut på riktigt för varje gång vi pratar och reder ut allt håller det i två dagar, sedan sitter jag där och funderar på om man borde ta upp det igen men håller istället tyst och deppar för mig själv.

 

Jag började med att samla ihop det absolut viktigaste i väskan, men sen fick jag för mig att jag var tvungen att visa klart och tydligt vad som hänt med vårat förhållande genom att kasta det i soporna (det var här det brast för mig). Med det menar jag att jag gick och rensade hylla efter hylla i skafferiet med alla mina saker och slängde dem. "Så här tom är det utan mig". Typ det budskapet jag ville ha fram. När jag var klar i köket fortsatte jag packa mina saker något lugnare, men N klarade inte av mer utan gick ut en stund. Under tiden passade jag på att riva upp armen. Handleden har varit rätt full av sår senaste veckan, men nu är resten av armen också täckt. Känner mig lite besviken på mig själv, det känns som något som man gör när man är yngre, jag borde väl vara vuxen nu och veta bättre? Sen är jag så klart besviken på att jag tappade humöret och betedde mig som värsta psykopaten. Vem kastar allting som kommer i ens väg bara för att man är på dåligt humör?

Jag tycker synd om N, jag är verkligen knäpp. Ätstörd deprimerad deltids psykopat med social fobi och enormt bekräftelsebehov. Han är en fin kille, problemet är att jag är expert på att hitta fel att förstora upp och ta ut 20 års ilska på. Det är inte rättvist, vilket är en anledning till att jag vill att det ska vara slut. Men jag är för självisk. Jag håller kvar för jag vet att han är det bästa som finns och en framtid utan honom är samma som ingen framtid alls för mig.