Idag skulle jag ha varit till kuratorn, men struntade i det. Jag har fyra tider till bokade, men ska vänta med att avboka tills jag känt efter lite. Visst kan det vara skönt att ha någon att prata med, men samtidigt så finns det andra som behöver det mer och med tanke på hur otroligt fullbokad hon verkar vara så vill jag inte ta upp någons tid. Jag ska satsa på en spyfri vecka nu och sen se vad jag ska göra. För tillfället är plugg och framtiden mina största problem, och ska jag i väg dit försvinner tid jag kan fokusera på det. Känner mig mest stressad, och så känner jag att jag mår för bra för tillfället för att behöva gå dit. Får ta itu med en sak i taget, sluta spy först och fortsätta träna tills det blivit en vana, sen gå ner i vikt. Därför jag inte skriver här för orkar inte bry mig om min vikt så mycket. Ska det senare, men det kommer när det kommer.

 

Pratat med min kusin en del och det verkar inte gå särskilt bra för henne. Hon verkar ha det svårt med jobb och så, vilket får mig att tänka. Jag tycker att allt är så omöjligt för mig men ser precis vad hon skulle kunna göra för att fixa sitt och i mitt huvud kan hon få precis vad hon vill, ändå har jag faktiskt bättre förusättningar. Alltså är det antagligen inte så omöjligt som jag fått för mig? Jag är så upptagen med att se ner på mig själv att jag glömmer bort att jag inte är så dålig egentligen och att det finns de som har det sämre men ändå lyckas. Sen har hon lagt på sig en del stackarn och tycker att hon är tjock, men även fast hon är större än mig nu finns det inte en chans att jag skulle tycka att hon är fet. Hon är finast. Varför kan man inte tycka samma sak om sig själv? Varför hatar man sig själv så mycket? Varför kan man inte se det andra ser?