Det var ju meningen att jag skulle träna med mamma i måndags, men slarvighet går i släkten. Glad att det i alla fall inte var jag som satte stopp för planerna den här gången. :) Nästa vecka blir det nog simning igen för det är ju riktigt kul och bra träning (och vi kan nog omöjligtvis slarva bort badkläderna tills dess).

 

Jag skrev ju att jag hade som mål att träna minst en gång i veckan, så tidigare idag testade jag Jillian Michaels Ripped in 30! Jag körde så hårt jag kunde på det mesta, men måste erkänna att vissa övningar slappade jag lite för jag trodde att det skulle vara så mycket mer kvar och ville spara kraft (jag är lat och fet), men det visade sig att det inte var det så nästa gång kör jag igenom hela fullt ut, antagligen blir det imorgon. (Testade även 30 day shred efteråt, länk här)

 

Måste bara säga att jag älskar Jillian och en träningsvideo med henne är ju bara för bra. Vem känner sig inte jätte pepp efter att ha sett henne skrika i biggest loser liksom?:) Det finns ju även en planering för maten till Ripped in 30, men jag känner inte att jag har lust att följa den. Kan tänka mig att göra min egen lilla version av den och försöka byta ut mot likvärdiga måltider/produkter men vi får se. Så i alla fall, mars månad blir det Ripped in 30! Hon rekomenderar 5 till 6 gånger i veckan så ska väl köra 5 och sen träna en gång med mamma på det. Jag sa att jag skulle träna en gång i veckan, men tycker inte riktigt det här räknas in i det, att träna hemma är en helt annan sak.

 

 

Mål: en spyfri vecka (start 25/2) och träna en gång i veckan. Två små mål, men mer klarar jag faktiskt inte av. Jag skulle kunna tvinga mig själv till att träna flera dagar i veckan och inte spy på en månad (nåja två veckor kanske), men efter ett tag skulle det till slut brista och allt blir bara värre. Jag vet att jag efter ett tag skulle träna minst en gång om dagen och köra slut på mig själv och till slut tröttna, och när det gäller att spy skulle jag efter uppehållet bara göra det ännu mer än vanligt. Jag vet det för att det är vad som brukar hända (ni måste undra vad tusan jag pratar om, för jag är ju fet och tränar ju aldrig, men nu snackar vi innan bloggen och innan allt "jag ska bli frisk"-skitsnack, vilket är vad jag skyller min fetma på). Jag sätter jämt för höga mål och till slut håller det inte, så den här gången blir det låga mål. Jag tänker inte ha några mål kring mat eller planeringar eller förbud, det räcker med att sluta kräkas (till slut) och börja med träning. Små gradvisa förändringar håller nog i längden. Inga höga förväntningar, inga misslyckanden.

 

Idag skulle jag ha varit till kuratorn, men struntade i det. Jag har fyra tider till bokade, men ska vänta med att avboka tills jag känt efter lite. Visst kan det vara skönt att ha någon att prata med, men samtidigt så finns det andra som behöver det mer och med tanke på hur otroligt fullbokad hon verkar vara så vill jag inte ta upp någons tid. Jag ska satsa på en spyfri vecka nu och sen se vad jag ska göra. För tillfället är plugg och framtiden mina största problem, och ska jag i väg dit försvinner tid jag kan fokusera på det. Känner mig mest stressad, och så känner jag att jag mår för bra för tillfället för att behöva gå dit. Får ta itu med en sak i taget, sluta spy först och fortsätta träna tills det blivit en vana, sen gå ner i vikt. Därför jag inte skriver här för orkar inte bry mig om min vikt så mycket. Ska det senare, men det kommer när det kommer.

 

Pratat med min kusin en del och det verkar inte gå särskilt bra för henne. Hon verkar ha det svårt med jobb och så, vilket får mig att tänka. Jag tycker att allt är så omöjligt för mig men ser precis vad hon skulle kunna göra för att fixa sitt och i mitt huvud kan hon få precis vad hon vill, ändå har jag faktiskt bättre förusättningar. Alltså är det antagligen inte så omöjligt som jag fått för mig? Jag är så upptagen med att se ner på mig själv att jag glömmer bort att jag inte är så dålig egentligen och att det finns de som har det sämre men ändå lyckas. Sen har hon lagt på sig en del stackarn och tycker att hon är tjock, men även fast hon är större än mig nu finns det inte en chans att jag skulle tycka att hon är fet. Hon är finast. Varför kan man inte tycka samma sak om sig själv? Varför hatar man sig själv så mycket? Varför kan man inte se det andra ser?

Nyss kommit hem, vi simmade i över en timme och det var jätteskönt! Fast känner ju hur otränad jag är haha. Vi gick och kollade på gymmet lite också, så nästa vecka när det är sportlov blir det gym istället. Jag tror nog i alla fall att jag kanske drar dit någon dag själv snart, första gången är ju avklarad så då är det inte så pinsamt och farligt. Behövde inte ens skämmas för min kropp, trots att jag är fet var jag ändå smalaste tjejen där. Sen är man ju där för att man vill förbättra sig, sa det till mig själv för att det skulle kännas mindre jobbigt. Alla måste ju börja någonstans, jag har bara lite längre att gå.

 

Dagens vikt: 61.6kg  (+0.2kg)

Plus på vågen som vanligt. Nu ska det nog i alla fall förhoppningsvis bli förändring, imorgon ska jag och mamma gå och simma! Jag föredrar att träna själv, men de si så där fem första gångerna behöver jag oftast en liten knuff sen är det inga problem. Det är just i början det tar emot, speciellt nu när det blir nytt gym och ny simhall. Sen har jag aldrig badat på en så här hög vikt. Men! Den är nog inte riktigt så hög. N's våg krånglar som tusan, så idag kl 17 hemma hos mamma med bröd och fika och annat skräp i magen så visade vågen 59kg, utan att klä av mig helt. Det är inte ens övervikt. Undra vad min morgonvikt är på den vågen? Får nöja mig med världens elakaste våg. Jag förtjänar det ändå.

 

Idag var jag ju på ungdomsmottagningen och pratade lite med kuratorn, det gick väl bra. Känns lite onödigt bara. Efteråt skrev jag till en kompis och nu har jag skuldkänslor. Ville bara se så att allt var bra med henne, men hon föreslog att vi skulle ses nästa vecka. Nu måste jag alltså slösa bort några timmar av hennes tid, tid hon kunde ha gjort något roligt med, varit med några roliga trevliga människor. Förstår inte varför hon ens vill träffa mig. Känner hon sig tvungen? Måste gå ner lite så jag kan vara lite glad och inte förstöra allt. Tror inte hon har sett mig vid den här vikten. Skäms, men samtidigt vet jag att hon inte bryr sig. Men jag bryr mig, så de är väl på tiden att ta tag i det...

 

Dagens vikt: 61.4kg  (-0.4kg)

Upp och ner hela tiden (inte med mycket, men ändå). Förra veckan gick jag faktiskt ner lite, men tänkte att det inte var värt att bli glad över och jag hade rätt, dagen efter lägsta vikten var det +1kg från ingenstans. Tycker inte att det ens borde vara möjligt för kroppen att hålla kvar allt fett. Borde dö av fetma.

 

Jag ska nog sätta i gång med att börja springa, eller åtminstone jogga. Sommaren närmar sig och nu har jag ju faktiskt en pojkvän som vill ut och bada (varför ville han det inte lika mycket förra året när jag inte var en valross?). N's föräldrar tycker dessutom att vi borde ta en utlandsresa, vi är ju unga och ska ju ta vara på tiden. Ska man åka utomlands är det ju ännu viktigare att vara smal, vill inte behöva titta tillbaka och se ännu flera groteska semesterbilder.. Har i alla fall fått hit mina gamla hantlar så har tränat lite mer än vanligt, haha. Patetiskt, men ändå, blir mer motiverad bara av vetskapen att de är här. Mina armar borde jag få ordning på snart, sen är det bara resten av kroppen.

 

Imorgon ska jag ringa studievägledare, skriva labbrapport och gå till ungdomsmottagningen. Om jag är smart drar jag även på mig träningskläderna någon gång under dagen.. fast jag tror det är ganska klart vid det här laget att jag inte är så smart. Och kameran ska fram och dammas av, kuratorn tyckte ju att jag skulle börja ta upp mina gamla intressen så varför inte börja med det? Finns väl roligare saker att göra än att bara deppa sig fram genom livet. Godnatt!

Dagens vikt: 61.8kg  (+0.8kg)

 

Usch usch usch. Vill dö typ. Fast det kommer jag säkert göra, haft nå konstiga smärtor vid bröstet någon vecka och nu börjar det göra jäkligt ont i magen. Stark intensiv smärta till höger som kommer och går med si så där 30 sekunders mellanrum. Har jag nämnt att jag är lite av en hypokondriker? Men nu känns det verkligen som att något är fel. Fast är det det så tackar jag och tar emot för ser ändå ingen poäng med livet. Skulle vilja hinna bli smal en gång innan jag dör, men till och med det känns lite oviktigt just nu.

 

Har satt mig i en liten situation som jag tvekar om ens mamma kommer ha tålamod för. Hon skulle förstå om jag förklarade, men då måste man förklara exakt allt och det orkar jag inte. Jag blir bara så förvirrad, vill hela tiden leva upp till allas förväntningar, men vad gör man när det hela tiden är olika saker? Jo man byter riktning konstant i hopp om att något ska passa, men tiden rinner i väg och till slut står man där tomhänt. Förhoppningsvis kan jag ta mig ur det här med ett par samtal med rätt personer, en jävla massa arbete och en hel del lögner. Inget jag inte gjort förut. Det löser sig, fast jag önskar på sätt och vis att det inte gjorde det.

 

När det gäller N så är det bra. I stort sett. De två styckena ovan påverkar väldigt mycket: tycker inte att jag är värd honom för att jag är fet och äcklig, tycker inte heller att han förtjänar någon så misslyckad person som inte klarar av saker och ting. Jag vet vad hans föräldrar tycker och vad han själv antagligen tycker, så det känns som att det vore bäst om vi gjorde slut. I en perfekt värld skulle han vänta på mig tills jag fått ordning på allt, men nu går det ju inte till så här i livet. Det skulle vara bäst om vi gjorde slut, både för hans och för min skull. Och deras. Då slipper han känna att han försörjer mig, en trevlig kommentar han kläckte ur sig på middagen hos föräldrarna, och jag slipper känna att jag förstör hans liv. Och jag kan ta mina egna beslut utan att ta hänsyn till honom eller hans föräldrar, för mycket av det som gått fel senaste året har med det att göra. Allt blir så fel när utomstående ska lägga sig i, och det blir otroligt fel när man är så känslig och tar åt sig av allt som jag gör.

 

På onsdag ska jag till ungdomsmottagningen igen för samtal nummer två och jag har spytt spytt spytt. Lyckat.

Dagens vikt: 61kg   (-0.2kg)

Tog nog ett av mina sämsta beslut på länge idag, när jag var på ungdomsmottagningen idag berättade jag om matproblemen och att jag spyr. Jag var så trött och ledsen och hon var så snäll, sen frågade hon hur det var och märket väl att något var fel. Fick en tid hos en kurator någon timme senare. Hon trodde att jag antagligen skulle behöva mer hjälp men att hon gärna började prata med mig tills jag är redo. Haha det hela känns så löjligt. Hon förklarade också för mig varför jag inte går ner i vikt och det lät ju rimligt även om det känns som en dålig ursäkt för lata misslyckade feta människor. Enligt henne så kommer nog inte min kropp samarbeta med mig på den punkten på ett bra tag, misshandlat den alldeles för länge. Kul att höra. Så jag ska försöka acceptera att jag är fet och att jag säkerligen kommer bli ännu fetare ett tag framöver. Planen är just nu frukost, lunch och middag varje dag och inte spy. Ska skriva ner vad jag äter varje dag och om jag spyr, sen blir det ett till besök nästa vecka. Jaja jag bad om det.

 

Varit med mamma idag, hann tröstshoppa både innan och efter men som tur var är det ju rea här och där så gick ju bara på ca 500, och man kan ju faktiskt lämna tillbaka vissa saker. Längtar tills N kommer hem, saknar honom. Samtidigt vill jag bara vara själv för jag känner hur tårarna är på väg fram hela tiden. Och så maten.. vi (jag) ska göra pasta och tonfisksås för han har tjatat om det i flera veckor, och det kommer ju bli mindre kul. Ikväll blir det att spy oavsett om han hör eller inte. Lika bra att han får höra så han kanske förstår någon gång.

 

Försöker hålla mig från att skicka iväg ett sms till N om att jag vill göra slut. Jag vill inte "bo" här. Jag vill inte behöva låtsas att allt är ok när det inte är det. Jag vill bara hem till mamma och aldrig mer hit igen, jag vill känna att någon älskar mig och tror på mig och inte ifrågasätter varje val jag gör utan står vid min sida oavsett. Hur tusan gör man slut? Jag vill inte vara utan honom, men jag tror inte mitt psyke pallar med det här. Jag har gjort så himla många fel val på grund av honom, jag vill inte fortsätta med det. Jag vill inte vakna upp en dag om tio, tjugo fyrtio år och inse att jag gett upp allt jag velat ha ut av livet för en kille. En kille som inte skulle ge upp ett skit för mig. Jag klarar inte av att göra det face to face, när han står det med sina jävla puppy eyes och ser så oskyldig ut och säger att han älskar mig och att han ska ändra sig och att vi är så bra tillsammans. Men det är ju fegt och omoget att göra på annat sätt, men det går ju inte. Jävla skit.

 

 

(Förresten låtse jag upp för att jag har haft problem med att själv komma in här och jag vill liksom kunna se min egen blogg, kontrollbehov)

Dagens vikt: 61.2kg   (-0,1kg)

Det har inte gått bra idag, inte alls. En macka till frukost, sen inget mer för än middagen som jag dock inte tänker kommentera. Dumt dumt dumt. Sista gången för i år, var iofs över ett halvår sedan sist så det är väl ok, men inte igen! Får se det här som ett avslut på dumheterna. N är ju hemma så har inte spytt idag (sen när stoppar det mig?)  något som jag verkligen hade behövt. Vill verkligen inte väga mig imorgon, men vill inte ha en lucka i kalendern. Spelar det någon roll egentligen? Det kan inte vara möjligt att bli fetare än så här.

 

Imorgon ska vi till N's föräldrar och jag kan inte annat än att hoppas att jag blir påkörd av en buss innan dess. Jag behöver ingen mer som säger att jag är misslyckad, har redan flera röster i huvudet som klarar av det jobbet alldeles utmärkt. Om jag inte har gått ner fem kilo till sommaren får jag nog ta och göra slut, orkar inte att förutom att vara en misslyckad flickvän dessutom vara en fet en.

 

N är ute med några från jobbet och stannar förhoppningsvis några timmar till, så jag och vovven har myskväll, vilket innebär massa film/gossip girl, bus och köttbullsletande. Borde väl ta och ringa en kompis, men det blir ju jämt att man ska äta något tillsammans och det orkar jag inte. Sen vill jag inte träffa någon förrän jag gått ner lite, så det så.

Till middag blev det kyckling och broccoli, riktigt gott. Har blivit besatt av broccoli senaste tiden, men det är väl mest bra. När min mamma var som smalast åt hon bara broccoligratäng (och äppelcidervinäger, gud vad det stank), funderar nästan på att testa hennes lilla diet. Broccoli innehåller ju inte så många kalorier och jag tycker ju om det. Äppelcidervinäger sägs ju vara bra när man bantar, hur mycket det nu stämmer (iofs är mamma ett levande bevis på att det funkar), så kanske till och med ska pröva det, kan nog vara värt stanken.

 

Slog mig ganska nyligen att ätstörningar antagligen går i släkten. Jag, mamma, moster och kusinen. Skulle inte alls förvåna mig om kusinen hade bulimi, så som hon stoppar i sig (och oftast syns det inte) sen pratade vi ju en gång om att spy. Både mamma och moster är i perioder lite "tjockare" och ibland riktigt riktigt smala. Vad det gäller mamma så vet jag ju att hennes matvanor är lite annorlunda om man säger så. Vi är alla lika långa (korta), plus minus någon centimeter, och just nu väger vi nog ungefär lika mycket. Kusinen har börjat festa igen verkar det som, och då brukar hon gå ner. Mamma verkar också ha hamnat i en sån period då det drastiskt är på väg ner. Är det fel att jag vill vara den som blir smal först? Där har jag ju en till anledning till att gå ner, jag vill inte vara den tjockaste av oss fyra. Om mamma ska behöva gå och köpa jeans på barnavdelningen igen vill jag också det. Haha. Nä dags att banta.

 

 

Dagens vikt: 61.3kg   (+1.1kg)

Ja.. siffrorna talar väl för sig själva. Tjock, tjockare, tjockast. Fråga mig inte hur det gick till för det vet jag inte. Räknat kalorier riktigt ordentligt någon veckan nu (under 1200 kcal om dagen samt ökat uttag) och det har ju lönat sig. Not. Jag orkar inte med mig själv. Vet inte hur jag ska ta mig härifrån, det står still. Jag står still. Eländiga jävla människa. Usch och fy. Nu blir det promenad, sen färga håret. Skulle ju inte göra det förän vid 57 kg åtminstone men min fina något ojämna utväxt får det att se ut som att jag håller på att bli gråhårig, så det är  dags att ge med sig om man nu inte ska ta och bli blond igen. Men då måste man vara smal. Och det är jag ju absolut inte. 20 kg ifrån det. Minst.