N är ute med några från jobbet och stannar förhoppningsvis några timmar till, så jag och vovven har myskväll, vilket innebär massa film/gossip girl, bus och köttbullsletande. Borde väl ta och ringa en kompis, men det blir ju jämt att man ska äta något tillsammans och det orkar jag inte. Sen vill jag inte träffa någon förrän jag gått ner lite, så det så.

Till middag blev det kyckling och broccoli, riktigt gott. Har blivit besatt av broccoli senaste tiden, men det är väl mest bra. När min mamma var som smalast åt hon bara broccoligratäng (och äppelcidervinäger, gud vad det stank), funderar nästan på att testa hennes lilla diet. Broccoli innehåller ju inte så många kalorier och jag tycker ju om det. Äppelcidervinäger sägs ju vara bra när man bantar, hur mycket det nu stämmer (iofs är mamma ett levande bevis på att det funkar), så kanske till och med ska pröva det, kan nog vara värt stanken.

 

Slog mig ganska nyligen att ätstörningar antagligen går i släkten. Jag, mamma, moster och kusinen. Skulle inte alls förvåna mig om kusinen hade bulimi, så som hon stoppar i sig (och oftast syns det inte) sen pratade vi ju en gång om att spy. Både mamma och moster är i perioder lite "tjockare" och ibland riktigt riktigt smala. Vad det gäller mamma så vet jag ju att hennes matvanor är lite annorlunda om man säger så. Vi är alla lika långa (korta), plus minus någon centimeter, och just nu väger vi nog ungefär lika mycket. Kusinen har börjat festa igen verkar det som, och då brukar hon gå ner. Mamma verkar också ha hamnat i en sån period då det drastiskt är på väg ner. Är det fel att jag vill vara den som blir smal först? Där har jag ju en till anledning till att gå ner, jag vill inte vara den tjockaste av oss fyra. Om mamma ska behöva gå och köpa jeans på barnavdelningen igen vill jag också det. Haha. Nä dags att banta.