Det är så mycket jag skulle vilja skriva just nu, men det blir verkligen för mycket. Lägger nog upp det på den skyddade bloggen, istället för en hel roman här. Känner mig ensamast i världen just nu, trots att jag har N och en bättre relation med min mamma, fler vänner jag skulle kunna öppna upp för. Det känns inte som att någon skulle kunna förstå. I N's värld verkar allt vara så himla lätt, mamma tror alldeles för mycket på mig, och de där vännerna har ju egna problem så varför slösa bort deras tid.

 

Det känns som att det skulle ta en evighet att få folk att verkligen förstå, jag tänker och analyserar antagligen mycket mer än vad de flesta gör. Jag skulle behöva berätta varenda liten grej, för för mig finns det ett samband mellan allt. Det är inte ett problem här och ett problem där utan det är en rad av problem sammanknutna. Folk vill att allt ska vara så enkelt och lätt att lösa, men det är inte så. Det är svårt och det är omöjligt och jag orkar inte mer.

 

Började skriva ännu mer igen nu.. aja det jag ville komma fram till var att självmordstankarna bara kommer tätare och tätare inpå varandra och att jag snart ger upp. Jag ser verkligen ingen poäng med att leva ett sånt här liv. Jag önskar mer än någonsin att det var slut. När N frågar vad jag gör eller gjort under dagen eller hur jag mår, vet jag inte vad jag ska säga. Suttit och gråtit på golvet i badrummet med spyor lite här och där låter inte som ett vettigt svar. Inte orkat ta mig upp ur sängen på grund av ångest låter inte heller bra. Att säga rakt ut att jag mår dåligt är oacceptabelt. Det enda rätta är att säga att man mår bra. Men det är ju en lögn.

 

Jag vet inte ens vad det är jag vill skriva. Det enda som rör sig i mitt huvud just nu är om en kombination av ca 40 v******* och insulin skulle kunna ha någon sorts dödlig effekt. Varför inte bara ta alla jävla mediciner som finns. Men jag vågar inte. Jag vill dö, inte bli någon jävla grönsak.