Och jag trodde att jag mådde dåligt igår jag. Jahopp. Morgonen började med att jag satt och grät i sängen med vovven i famnen. Sedan intalade jag mig att det inte var så farligt som det kändes utan gick upp. En kort promenad med min bebis och sen in för att ge henne frukost och medicin. Efter att hon fått sitt äter jag frukost, med en obehaglig känsla i magen då hon vandrar iväg istället för att tigga. Nu har hon ju gjort på det viset sen nyår så det var ingen överraskning.

 

I alla fall. Min frukost får vänta för jag torkar spyor. Vi är inne på femte och jag ser att en sjätte är på gång. Det känns inte ens äckligt, bara jäkligt sorgligt. Efter andra spyan var hon så vinglig darrig och såg allmänt döende ut så att jag började gråta igen och ringde mamma, trots att jag idag absolut inte fick det. Igår trodde jag att jag hade ett par månader till med henne. Imorse ett par veckor. Nu vet jag inte om jag har kvar henne i slutet av den här dagen. Det är inte rättvist.