Visade minus imorse ändå. Fast ärligt talat skiter jag i vilket idag orkar inte bry mig om något. Skiter i om jag vräker i mig en hel fet jävla pizza och går upp fem kilo eller om jag inte äter alls. Bryr mig inte om jag spyr eller inte spyr. Jag skiter fullständigt i att jag har ett prov att göra. Att jag har två dessutom är helt oväsentligt. Allt kan dra åt skogen hela skiten. Jag orkar inte ens bry mig om att en av de viktigaste personerna i mitt liv verkar fallit tillbaka i gamla vanor och blivit alkoholist. Eller knarkare, vad vet jag. Jag är bara trött och sur och besviken på alltihopa och livet verkar ha mindre och mindre mening. Det spelar ingen roll om jag väger 200 kg eller 30, inget av det kommer göra mig glad. Att tro att allt ska lösa sig när man når en viss vikt är skitsnack. Man mår säkert bara sämre och sämre ju närmare man kommer för då ser man hur jäkla obetydligt det är och att man slösat bort en massa tid på det. Jag vill vara tio år och precis ha fått hem min gosiga valp och inte ha en tanke på något annat. Där hade livet mening. Sen gick det utför.